En del debatter handlar om de som röstade på SD, på en del ställen förlöjligas de som röstade, och visst, jag kan också roas av när någon som inte är superintelligent försöker förklara varför SD (tänker på en Youtube-film som florerat en hel del på Facebook), och på Facebook uppmanas ”de rasister som röstat SD avlägsna sig från vänlistan”. Ett tag kände jag att då ska jag göra det. Fast jag röstade ju inte på SD, men det var nära. Lugn innan du surfar vidare, jag ska förklara nedan. Det enkla att förklara är min fundering att rösta SD i landstingsvalet. Jag läste landstingets informationstidning lokalt här i Örebro, där svarade SD att de ville se till att inte landstinget ägde den lokala flygplatsen. Det är något jag verkligen kan sympatisera med, landstinget ägnar sig åt väldigt mycket annat än att bedriva sjukvård, och sjukvården i landstinget fungerar inte särskilt bra. Det är enorma köer, en del beror på regering och riksdag, annat på det lokala landstinget. I det läget tyckte jag att förslaget lät bra, men så mindes jag min aktiva tid som Muf-politiker och på den tiden drev åtminstone Muf kravet att avskaffa landstingen så jag röstade av slentrian och hopp om gamla tiders politik på M i landstinget i stället. Men jag kunde ha röstat SD… Det var inte långt ifrån, bara för att jag tycker att det är galet att sjukvårdspolitiker och sjukvårdsadministratörer ägnar sig åt flygplatsfrågor och flygplatsekonomi….

Till riksdagen röstade jag som du läst nedan på C. Jag kunde lika gärna ha röstat på något av de andra allianspartierna, och Mp fanns med i funderingarna ett tag… Det gjorde också SD. Den som följt mig på min tidigare blogg, den under mitt eget namn, vet att jag gärna debatterade med (mot) SD där. Ändå hade jag en del fungeringar att rösta SD. Av den enkla anledningen att det kändes som en bra protest mot det jag INTE gillar med dagens politik och dagens riksdagspolitiker och dagens samhälle.

Jag hade en känsla av att jag önskade ett kaos, liknande det kaos vi har nu som inte verkar vara så mycket kaos eftersom Fredrik Reinfeldt verkar vara klokare än jag anade. Jag ville protestera mot det som jag upplever av ointresse kring att i Sverige dör 3 000 människor i onödan varje år, och hundratusentals människors liv präglas av elände och misär, utan att politikerna bryr sig särskilt mycket. Jag tänker på det utevarande samtalet om missbrukssituationen. Jag tänker på problematiken kring attityder och diskriminering av missbrukare, som ingen tar upp eller engagerar sig i. Jag tänker på den utveckling mot ovetenskaplig öppenvård som sker, i strid mot vad Socialstyrelsens vetenskapliga rapporter anger. Osv. Jag ville protestera. Sedan ändrade jag mig och bestämde mig för att rösta för det jag vill ha i stället. Hur tankarna gick där redogjorde jag för i förrförra inlägget. Men jag kunde ha proteströstat… som jag gjorde i de tidigare valen som varit under 2000-talet, även om jag då röstade blankt som inte ens är en proteströst upptäckte jag eftersom de rösterna av någon märklig anledning ogiltigförklaras.

Och studerar man SvTs ValU så framgår att bland dem som röstade på SD så anger 27% att de har stort förtroende för politikerna, motsvarande siffra för M-röstare är 83% och S-röstande 65%. Så frågan är, hur många är egentligen emot invandrare eller invandring, dvs rasister, bland dem som röstade på SD. Visst finns de, men frågan är hur stor gruppen missnöjesröstande är bland de 340 000 som röstade på SD. Eller som för den delen vilken andel som inte har något emot invandrare, dvs som inte är rasister, men som röstade på SD för att de anser att de andra partierna inte har en politik för att svara mot de behov av särskilda lösningar som de facto nyanlända till Sverige i vissa fall har, men där SD åtminstone låtsas att de har svaret på den frågan. Och läser man kommentarsfält där SD-anhängare har skrivit de senaste dagarna framgår, enligt min bild, inte allt för sällan att de är missnöjda med hur de andra politikerna svarar mot deras behov av olika frågor, som någon i radios P1 besök i SD-täta Söderhamn uttryckte det ”politikerna i Stockholm”. Där fanns en tydlig kritik mot dagens politiker i de etablerade partierna, och deras förmåga att engagera och svara mot behov av att prata om företagsnedläggningar, jaktfrågor etc.

Nu pågår en ännu större alienation av SD-väljare, det demonstreras mot dem, det talas om isolering, överallt tas det avstånd. Det är långt ifrån rätt väg att gå tycker jag. I stället borde man se bakom våra egna fördomar att de, alla, som röstar på SD är rasister. Och man borde allt oftare vända blicken inåt, på vilket sätt har vi politiker misslyckats när så många känner en frustration och utanförskap att de är beredda att rösta på ett främlingsfientligt parti i protest mot oss. Det är en fråga som borde få åtminstone politiker att ligga vakna några nätter, och en del andra också för den delen. Den hets som pågår mot SD nu gör det snarare mer logiskt att rösta SD än att välja något annat parti, man uppfyller åtminstone fördomarna på det sättet.

Sedan detta med det enskilda fallet Annica. Fallet som fick så stor uppmärksamhet. Trots att de själva inte ens brytt sig om att överklaga beslutet. Nu ska de tydligen det, och det är gott att det blir slutligt prövat. Det finns många fler fall, och det är uppenbart att det finns barnsjukdomar i lagstiftningen kring hur vi bäst hjälper människor att få en försörjning, antingen om de är för sjuka att jobba och får fortsatt försäkring eller genom att rehabilitera aktivt. Det finns många märkligheter i våra försäkringssystem. Jag tycker t ex att det som jag råkade ut för att jag inte fick använda mig av mina ca 300 a-kassedagar när jag ville arbeta, söka jobb, efter att jag kommit igenom behandling och klivit ur missbruket, och där tjänstemän vid a-kassan ansåg att ett tidigare missbruk i sig i allmänhet, generaliserat, var ett hinder för att stå till arbetsmarknadens förfogande.

När jag sedan vägrade att gå 6 månader hos socialtjänsten före jag kunde anses stå till arbetsmarknadens förfogade var det ännu ett skäl, grundat i en kammarrättsdom om en chaufför som vägrade ta emot behandling mot pågående alkoholism, för att vägra mig ersättning. Det är helt korkade regler, men så fungerar samhället. Det finns en rad korkade regler och lagar, och alla enskilda fall där tjänstemän fattar beslut som man inte förstår är upprörande. Särskilt när det handlar om utsatta människor som inte har samma försörjningsmöjligheter som andra. Annica är helt klart en av dem, men den hysteri som finns kring att engagera sig i hennes fall är märklig. Särskilt när det, som jag visade i mitt inlägg före valet där jag motiverade hur jag röstade, har funnits flera fall under den socialdemokratiska regimen där cancersjuka varit med om samma sak som nu hänt Annica. Dubbelmoralen och socialdemokratiska politikers engagemang för Annica är motbjudande, och nog det skäl som gör att jag aldrig själv skulle skriva på samma protestlista. Apropå den lista som Fp-politiker nu på Twitter med hjälp av PR-konsulten Ronge arbetar med. Jaja.

Det märkliga är dock att aktivismen är så massiv kring fallet Annica. Ett fall som inte ens än har överprövats av de instanser som kan kontrollera om det är så som Reinfeldt säger, en person som är så sjuk som Annica ska vara sjukskriven, eller om det är så som politiska motståndare säger, att lagen är skriven på det sättet att Annica måste försörjas av socialtjänsten. Jag har svårt att förstå nuvarande rabalder. I nuläget.

Den första var en debatt över twitter där en narkotikadebattör uttryckte ilska mot att det var så mycket ideologi i den svenska missbrukarvården. Vi försökte på twitters begränsade sätt föra ett samtal kring detta med ideologi och kom så klart in på att det var drogfrihetssträvandet där skon klämde, och närmare bestämt så handlade det om läkemedelsassisterad behandling. Så passande eftersom jag just nu läser en kurs i ämnet. Min motdebattör menade att drogfrihet var felaktigt mål eftersom det handlade om ideologi och att det var bättre om användarna själva fick bestämma hur deras behandling skulle se ut.

Frågeställningen är komplex, särskilt när vi pratar heroin. Det finns många argument för en läkemedelsassisterad behandling. Det finns å andra sidan starka argument för en prioritering av drogfrihet. Jag ser det inte som ideologi, utan om skademininimering. När drogfrihet går att uppnå är det den bästa skademinimeringen, det handlar inte om ideologi utan om hälsa och möjligtvis ideologin humanism. För att drogfrihet ska nås vid heroinberoende krävs det dock, visar bl a forskning, en hel del instatser. Där brister ofta samhället, kanske utifrån ideologin att alla människor är inte lika mycket värda. Socialdemokraterna inledde den nedrustningen på 90-talet.

Likartad inställning som twitterdebattören verkade läroboksförfattaren, tillika en av lärarna, i min kurs ha. Han skriver i boken Heroinmissbruk om resonemang utifrån hans tid som socialarbetare där de hade förespråkat drogfribehandling före t ex metadonbehandling att ”vilken rätt hade vi att moralisera över andra människors vårdval” och att den enskilde måste ha största möjliga inflytande över sin behandling. Jag ser inte drogfrihet som att moralisera, det handlar inte om moral (ett önskat eller oönskat beteende) utan om att drogfrihet är bättre för hälsan och mindre skaderisker än t ex metadon. Och visst är det bra när patienter har inflytande, det är dock en lite märklig inställning och rent utav kunskapsförakt. Självfallet finns det, och ska det finnas, de som har specialkunskap, som känner till forskning och som känner till effekter, på ett annat sätt än praktikern (heroinisten i detta fall), precis som att det finns dem som vet bättre hur man behandlar ett benbrott än vad jag vet. Det är inget konstigt, även missbruksvård är en fråga om kompetens, där det är viktigt med det erkännandet.

Med detta sagt vill jag klargöra, så det inte blir onödig debatt, att jag är starkt kritisk till den dåligt utbyggda substitutionsvården i Sverige, och än mer kritisk mot den minst lika dåligt utbyggda missbrukarvården.

Apropå missbruksvård är det lite kul att i boken Heroinmissbruk läsa om den socialdemokratiske riksdagskandidaten Björn Fries. I boken framgår att Fries år 2004 var alarmerad kring de ökande dödstalen. Nu i valrörelsen har denne Fries gått ut och påstått att kurvan för dödstal vände och ökade när alliansregeringen tillträdde. Det gjorde den som bekant 2006. Och 2006 kommer efter 2004. Men all argumentation är tydligen bra, särskilt när man inte bedömar sig om att vara seriös utan mer är debattör och kappvändare. Fakta verkar inte vara Fries starka sida (men av någon anledning ska han ändå belönas av Malmö högskola, jag är mycket sugen på att läsa varför), därför får man nog ta hans utrop på twitter igår om att valvinden nu vänt med en nypa salt. Näve.

I det sammanhanget är det lite märkligt att landets ena justitieministerkandidat med ansvar för väldigt drogrelaterad verksamhet påstår sig inte känna till hur merparten av drogtesterna sker, det är inte de dyrare blodproverna som dominerar, det är de billiga urintesterna. Så kanske är det så att bakom Bodströms ev okunskap döljer sig en syn att för honom är det integritetskränkande med urinprov, men andra människor kan gott utsättas för det. Om inte kan man anta att S kommer med ett lagförslag att alla drogtester vid företag, fängelser, vårdapparaten ska vara blodprover.

Jag har dock svårt att förstå att det skulle vara integritetskränkande att lämna ett urinprov. Visst, man (om testet är bra utfört) visar dasen, men vad är problemet med det? Det sker i en provtagningssituation och den som tar provet har med stor säkerhet sett 1000-tals könsorgan. Jag är möjligtvis skadad efter att ha lämnat mängder av drogtester i olika sammanhang. För att det krävts av mig. Jag kan absolut förstå merparten av dem. Andra kan jag inte riktigt förstå, men acceptera, som att det under S-regeringen Bodström var minister krävdes 6 månaders drogtester, samt samtal med Soc, före jag skulle kunna få a-kassa och före jag skulle kunna få del av ”AFs tjänster”. Detta trots att jag visade på jobb jag sökt och trots att jag på olika sätt visade upp drogfriheten.

Jag hade kunnat gå med på drogtesterna, men inte ens det räckte för att jag skulle räknas som arbetsför, de hade en ”praxis”, något som hållit upp i regeringsrätten. Praxisen betod i att samhället ansåg en fd missbrukare oavsett hur mycket denne bevisade sin drogfrihet inte vara anställningsbar förrän efter att denne bevisat sin drogfrihet i 6 månader. Det tycker jag är mer integritetskränkande än att lämna urinprov…

Tillbaka till Bodström. Självfallet sprids nu på bloggar rykten om att det var drogerna i sig som fick Bodström att hoppa av testet, många handlar om bensodiazepiner (lugnande, ångestdämpande, vanliga som legala läkarförskrivna). Vill Bodström slippa den ryktesspridningen borde han se till att någon media följer upp med ett blodprovsdrogtest, det går ju det också.

”På sikt kan förståelsen för hur beroenden fungerar även leda till nya läkemedel mot beroenden, enligt David Engblom”

Och ingenstans skriver IOGT om att detta enbart handlar om den biokemiska sidan och exkluderar det väsentliga psykologiska perspektivet på beroende. Å andra sidan har ju IOGT särskilt under våren och försommaren uppreptat visat att de inte förstår beroende.

Fast det kanske bara är jag som inte vet och förstår att råttornas psyke är samma som människans. Eller så var nyheten inte den intressanta pusselbit som IOGT framställer det som.

Ask och Larsson svarade på Fries och Johnsons artikel och menade att deras åsikter var flum och upprepade att regeringen kritiserat V:s legaliseringsförslag.Det är lite sorgligt att ansvariga ministrar tar till ord som legalisering när det omfattar en mycket mer långtgående destruktiv politik än avkriminalisering, det underlättar debatten om legalisering används för legalisering (tillåtande av droger i allmänhet, innehav och vanligtvis ”småförsäljning”) och avkriminalisering för borttagandet av ”ringa narkotikabrott, egen konsumtion, legalisering är det ingen som föreslagit och att debattera på sätt som Ask och Larsson gör blir oseriöst då.

Vidare skrev Ask och Larsson ”Men utan rättsliga befogenheter skulle det bli svårt att alls sätta in några insatser i det skede då det är som viktigast – innan narkotikabrukaren själv anser sig ha problem”. Det strider mot den sedvanliga uppfattningen att insatser är som viktigast när användaren är motiverad. Och det skulle vara intressant att veta vad ministrarna avser med ”insatser”, för mig är det oklart och dessutom är det olyckligt om t ex de avser de statliga instanserna som bedriver vård t ex i strid med Socialstyrelsens rekommendationer (vilket jag skrivit om här tidigare). I det inlägget försvaras också möjligheten till drogtester, t ex på unga men även på lite äldre, exemplifierat med Uppsala Reggae FEstival, och att det kräver en kriminalisering.

Fries och Johnson svarade sedan på ministrarnas inlägg och kallade Ask kunskapsfientlig och ironiserade över att Larsson för första gången debatterar narkotikan. Det är inte helt sant, jag har hört henne debattera t ex statlig missbruksvård i radion det senaste kvartalet. Huvudargumentet var dock att Ask och Larsson var kunskapsfientliga och populistiska. Jag kan hålla med om att det korta debattinlägget från Ask och Larsson inte ger jättestora kunskapsintryck av frågeställningarna, men det finns en hel del problem och svagheter med Fries och Johnsons debattinlägg också, några av dessa kommenterade ovan.

Kärnfrågan är detta med drogtester. Min uppfattning är att de i stort är olyckliga, de verkar en aning stigmatiserande, och de försvårar, genom brottsregister, återgången till ett fungerande drogfritt liv. Men jag vet också att en del av motivationsuppbyggandet hos missbrukare är att alla de negativa konsekvenser som skapas i missbruk, där kontakt med rättsväsendet är ett, ger incitament till att bryta livsstilen. Jag har hört tillräckligt många ”konsekvenstavlor” och livshistorier för att inte se den aspekten. Hur stor just denna del är har jag dock svårt att ha uppfattning om, som så mycket annat saknas det kunskap om detta, åtminstone vad jag vet. I det har Fries och Johnson rätt.

Det finns också en annan aspekt, kriminaliseringen ger möjligheter för samhället att ingripa. Tyvärr, enligt min uppfattning, har inte samhället de rätta resurserna för detta, varken i sak eller omfattning. Om vi enbart tar drogen cannabis, som så felaktigt så ofta, allt för ofta, av olika debattörer framställs som en lätt drog, men som allt mer forskning visar orsakar en hel del allvarliga skador där vetenskapen inte vet exakt hur permanenta skadorna blir, finns ett skäl för samhället att agera skyddande. Skadorna särskilt för unga, särskilt tonåringar, i termer av påverkan på hjärnan är inte oväsentliga. Och i humanitärt syfte måste samhället agera för att minska dessa skador, det kan göras på olika sätt. Ett sätt är tvångsvård, och för det krävs legala instrument.

I det perspektivet är det viktigt med drogtesterna vid t ex Uppsala Reggae Festival. Men det är också märkligt att när flera artister uppmanar publiken, en hel del tonåringar, att röka cannabis, så gör politikerna inget för att stoppa detta, URF tillåts fortsätta som om inget har hänt, trots aktiv drogpropaganda. En politiker som menar allvar med att skydda ungdomar från t ex cannabis ser till att rensa upp i det träsket, om det behövs t o m stänga ner den typen av forum. Men om yttrandefrihet är en viktig aspekt, kan ju andra medel användas, som t ex en massiv polisinsats som gör dessa forum ointressanta och svåra att deltaga vid för denna grupp som menar att det är bra att tonåringar får sin mentala utveckling skadad.

Men det är allt för sällan som samhället sänder dessa signaler. Och har man, som jag, varit lite för mycket ”i systemet” är det lätt att tappa insikten om att vi har omätliga krafter. Som missbrukare lär man sig samhällets syn ”du och särskilt du ska inte tro att du är något, be och be på våra villkor om hjälp”. Det är en rätt cynisk syn, även om de flesta kanske menar att min inledning av radiodokumentären är den cyniska (efter radioprogrammet fick jag en hel del åsikter a la det). Men saker och ting är kanske inte alltid det man först förleds att tro.

Det samma kan nog sägas om alliansens omtalade sjukskrivningsregler t ex. Vid en första anblick kan de verka cyniska och hjärtlösa, och i de fall de var det hade ju Husmark och co den goda insikten att ändra politiken. Men förändringen som kritiseras från många håll innehåller också en syn på människan att människan kan mer än vad det kanske verkar först, det är en human och sund inställning. Betydligt mer sund än att allt för lättvindigt säga att ”du kan inte bidra, du kan inte ens klara dig själv”, det skapar onödigt många offer… Visst kan det vara tufft, och visst kan det kräva anpassning av tillvaron, där man får vara beredd att göra en del avkall. Jag ser inget fel i det, men det kanske är lätt för mig att säga. Just nu bor jag i en liten etta i ett av stans sämre områden, på andra sidan vägen ligger ett villaområde, för drygt 10 år sedan hade jag en 5-rumsvilla där och 1,4 Mkr på banken, nu är det minus 300k och en etta, allt går att anpassa sig till. Sedan har de flesta av oss möjligheter att börja om. Om vi tror det. Om vi vågar det.

För visst är det så som den gode Nelson Mandela sa i hans imponerande installationstal när han blivit president, ”Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.” Och något åt det hållet säger jag också i inledningen av radioprogrammet, alla har möjligheter att skaffa sig något bra för sig själv. Så när jag inte får de jobb jag vill ha så tänker jag skaffa mitt eget jobb, därför kommer det bli lite tunt med uppdateringarna här ett tag framöver.

Men denna vetenskapliga utgångspunkt kan man så klart ha, men om man lutar sig mot enbart Goldberg blir det lätt lite fel. Isobel påstår också att han ensamt forskat kring vad som ligger bakom narkotikamissbruk, det är självfallet en grov felaktighet eftersom det finns många svenska forskare, och massor av internationella, som gjort det. Goldberg har varit duktig på att på egen hand skaffa sig uppmärksamhet, likväl som han hamnat i uppmärksamhet till följd av hans legaliseringsåsikter. Utan insikt i frågan är det lätt att tro att det enbart är han som forskar om orsaker.

Goldberg forskar dock på frågan ur ett sociologiskt perspektiv som huvudsakligen utgår från den del av den sociologiska förklaringsmodellen som kallas avvikarbeteende/avvikarkarriär. Det är en av de sociologiska förklaringsmodellerna. Den har sitt förklaringsvärde, det finns andra sociologiska förklaringsmodeller också. Besläktat med avvikarmodellen finns lärteorin, att man lär sig missbruka av den sociala subgrupp man kommer i kontakt med. Kanske på en ”knarkarfest”…

Det Isobel missar när hon enbart lutar sig mot Goldbergs sociologiska perspektiv är att droger de fakto har kemiska effekter som får biologiska effekter och leder till ett tungt beroende utan att ”en dålig relation till föräldrarna med oklara krav, erfarenheter av övergrepp, fattigdom, dålig anpassning till skolan, neuropsykiatriska handikapp, segregation och en syn på sig själv som värdelös och utan framtid” varit giltigt. Det är komplexa frågor och för att kortfattat kommentera det beror även svaren på vilka frågor man ställer och var man ställer frågorna.

I övrigt, festknarkandet kan mycket väl vara steget in på tungt missbruk. Det Isobel avfärdar i form av ett samband mellan utbud och efterfrågan finns dokumenterat relativt nyligen kring alkohol och effekterna av den avreglering som skedde till följd av svenskt EU-medlemskap. Likaså finns det dokumenterat i antalet brukare. Isobel gör det enkelt för sig genom att använda ”problem (atic) drug use” som jämförelse mellan Nederländerna och Sverige. När det gäller t ex cannabis finns det dokumenterat att regelbunden användning under tonåren ger (förmodat permanenta) hjärnskador, dessa räknas inte per automation in i det statistiska måttet ”problematiska användare”, likväl anser jag att det är ett problem.

Grunden för Isobels avfärdande är att Nederländerna och Sverige har ungefär samma andel ”problematiska användare”, det i annat fall av drogliberaler så omhuldade avkriminaliserade Portugal har dubbelt så många. Narkotikafrågan är alldeles för komplex för att göra enkla slutsatser. Och det statistiska måttet ”Problem drug use” innefattar enbart de som injicerar eller långvarigt använt opiater, amfetamin eller kokain. Narkotikaproblemet omfattar mycket mer än det.

Men. Dessa brister till trots. Det Isobel skriver om är mycket viktigt och innehåller en viktig slutsats. ”Om man verkligen vill mota missbruk, oavsett drog, måste man börja mycket tidigare,” det jag inte håller med om är kritiken som följer mot den restriktiva narkotikapolitiken som har tonen av agendan legalisering. Isobel har för övrigt rätt i kritiken mot individualiseringen. Den är problematisk och det krävs även andra samhällsövergripande åtgärder än enbart utbudsminskande politik för att komma till rätta med det stora narkotikaproblemet.

Det finns ingen absolut koppling mellan en restriktiv narkotikapolitik och den stigmatiserade avvikarkarriären, däremot finns det en koppling mellan synen på den problematiska användaren och avvikarkarriären. Att tro att missbrukare enbart handlar om ”en dålig relation till föräldrarna med oklara krav, erfarenheter av övergrepp, fattigdom, dålig anpassning till skolan, neuropsykiatriska handikapp, segregation och en syn på sig själv som värdelös och utan framtid” gör att medelsvensson allt för lätt kan distansera sig till missbrukarna, DET om något är stigmatiserande och avvikardrivande.

Men det är bra att Isobel åter igen skriver om narkotikafrågan! I övrigt är det allt för tyst i det offentliga samtalet om denna fråga.

Edit: Som alltid när jag kommenterar Isobel måste jag lägga till något… Jag fick en kommentar att Isobel skriver ”utöver” i ovanstående citat, att då skriva ”enbart” är lite fel kanske. Samtidigt är min tolkning av Isobels text att hon (typ) bortser från detta och överbetonar Goldbergs teori, därav min skrivning enligt ovan.

Det är många som, utifrån okunskap och ideologi, vill förenkla prostitution exkluderat trafficing till något så enkelt som en frivillig överenskommelse och till vilket jobb som helst. Och det underlättar inte debatten att som t ex den centerpartistiska riksdagskandidaten Hanna Wagenius ta utgångspunkt i resonemang från en ovetenskaplig bok som den Petra Östergren skrivit och som mer kan betraktas som skönlitterär än faktamässig.

Det är så lätt att tycka och ha goda frihetsintentioner, men en del av dessa ämnen är som tidigare konstaterats betydligt svårare än vad det kan verka vid en första anblick. Det har sin betydelse att 60% av sexsäljarna varit utsatta för övergrepp i barndomen och hur det kan påverka ”sexlivet” i ett senare skede (t ex forskningsartikel 1, 2), varför enbart den okunnige pratar om det som generaliserat frivilliga transaktioner.

Det är många som har åsikter om prostitution, få i debatten har dock egen erfarenhet. Det är mer dessa proffstyckare som hörs, särskilt hörs dessa nyliberala proffstyckare i den del av debatten som förs över internet, och det blir väldigt skevt. De gånger som de med erfarenhet kommer till tals är proffstyckarna måna om att marginalisera och minimera dem, så gör t ex riksdagskandidaten Wagenius:

[...] sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.

En annan riksdagskandidat, från Folkpartiets Liberati, skriver på hennes blogg om behovet att legalisera prostitution och som kritik mot sexköpslagen att legalisering skulle avskaffa den stigmatisering och skam som är förknippat med prostitution. Det tror jag inte alls på eftersom sex är en sammansmältning av individers personliga och rumsliga integritet som gör att den som frivilligt eller ofrivilligt säljer detta av kollektivet och i många fall av sig själv kommer att betraktas som mindre värd än den som inte säljer denna intima sammansmältning, det kan inte en legalisering förändra. Detta var för övrigt även ett av resultaten i undersökningen om effekterna av legaliseringen i Nya Zealand.

Den riksdagskandidaten, kvinnan från Liberati, argumenterar för legaliseringen utifrån en bok som heter ”14 år till salu”, och det är väl det som gjort mig mest upprörd i denna debatt. Boken handlar om hur en 14-årig tjej i en svensk småstad blir utsatt för en våldtäkt och sedan hur hon hamnar i prostitution till följd av återupprepningstvånget (se forskningen ovan) i kombination med vad som kan beskrivas som sexmissbruk och missbrukets effekter av att hantera känslor. Detta är väl beskrivet i boken, men det intresserar inte riksdagskandidaten för i hennes värld är det enbart viktigt att motivera Liberatis felaktiga tolkning av frihet och rätten att sälja sin kropp. Att tro att det är skammen som driver den 14-åriga tjejen, likväl som att tro att den försvinner med legalisering, är att förenkla situationen väl mycket för att uttrycka det milt. Men det är å andra sidan Liberatis signum, politik för och av den ofullständiga tanken.

Men det är också signum för dessa liberala proffstyckare. De vet att tolka sexsäljarnas åsikter och tankar, de hävdar gärna att sexsäljarna inte själva vet vad de talar om, alternativt har de ”tvingats” av regeringen och samhället att tycka något. För Folkpartiets riksdagskandidat är det oväsentligt att den bok som hon använder för att försvara en legalisering innehåller följande tydliga exempel på vad den 14-åriga tjejen själv tycker och upplever (från pocketen):

1. Om det första tillfället: ”…äckligt…. Allting var bara hemskt” (s 56)

2. Om att sälja sex: ”Även om det var rätt uselt att känna att det var det enda man var, så var man i alla fall någon” … ”Jag inbillade mig att det dämpade ångesten. Jag hade liksom någonstans att göra av den. Men det vara just då det kändes bätre. Efteråt var den tillbaka och mycket värre. Det är väl ungefär som att en del skär sig för att dämpa ångesten. Jag hade sex i stället”. (s 110)

3. Om att sälja sex och om sexköpare: ”Jag ville göra mig själv illa, jag tyckte att jag förtjänade det, att jag inte var värd mer” … ”Då var det bra med de män som var mer våldsamma”. (s 115-116)

4. Om en av de psykologiska funktionerna i prostitution och om sexköpare: ”Jag kände mig smutsig och värdelös. Äcklig. Fast, det var inte direkt så att självförtroendet blev bättre. Det blev ju tvärtom, de bröt ner det totalt. Och ju sämre det blev, desto mer bekräftelse sökte jag av männen.” (s 126)

Detta är vad sexsäljande handlar om för många. Genom en legalisering blir detta enklare och mer möjligt att upprepa, och sanktionerat av samhället. Är det ett samhälle vi vill ha? Eller vill vi ha ett samhälle som strävar efter att minska detta?

Den folkpartistiska riksdagskandidaten använder boken 14 år till salu som argument för en legalisering, när jag frågar tjejen boken handlar om vad hon tycker i frågan svarar hon: ”Jag är så mycket emot en legalisering som man kan vara!”. Men det kommer inte nyliberalerna att lyssna på, det är ju ”bara” ord från någon som vet vad hon talar om.

Edit: En av dessa nyliberala ledarskribenter har haft invändningar kring min tolkning av ledaren i Expressen att prostitution är som vilket arbete som helst, varför jag tagit bort den hänvisningen i texten ovan. Min tolkning, my bad, jag ber om ursäkt för det.

Ett annat seminarium konstaterade att folkhälsofrågor var jätteviktigt och att missbruksvården inte fungerade. Moderaternas representant på det seminariet konstaterade:

Bristerna i missbruksvården är en skam för landet, men dem det berör är nog ingen stark väljargrupp.

Och där är kärnan. Det finns ingen stark väljargrupp. Det finns ingen framgångsrik lobbygrupp. Då kan politikerna fortsätta vara cyniska och låta hundratusentals människor lida och tusentals människor avlida. Då kan t o m Folkpartiets Liberati agera för att öka dessa siffror. Och ingen politisk organisation bryr sig. Ingen. Förutom Benny Haags Spritpartiet som ändå kan ses som ett försök, tyvärr misslyckat än så länge, att bedriva opinion. Att ta vid där RNS, IOGT, FMN, RFHL m fl har misslyckats tidigare.

Kanske är Socialdemokraterna ärligast. Deras talesperson på seminariet säger till Drugnews att:

Alkoholfrågan är svår och personlig för de flesta – man vill inte väcka en björn i onödan och ses som förbudsivrare. Partierna är eniga om den restriktiva politik i grunden och beredda att diskutera frågorna om de kommer upp. Men initierar inte själva en alkoholdebatt inför valet.

Självfallet, man bedriver inte ett samtal som kan riskera att kosta väljare, oavsett om samtalet kan rädda liv. Och det kanske är klokt, för bedriver man inte samtalet på klokt sätt kan man inte väcka den empati som finns i alla människor och den insikten att frågorna berör betydligt fler än hundratusentals väljare, direkt och indirekt. Då är det, med Socialdemokratiskt resonemang, bäst att inte väcka björnen.

Cyniskt politiker.

Fredrik Reinfeldt anklagas nu för att ha mörkat (DN, SvD), vilket kan ses som en mildare variant av lögnanklagelse. I det ligger åsikten att såväl SOL som FR borde ha talat om sexköpsanklagelserna på den famösa presskonferensen. Den synpunkten har jag ingen förståelse för, och det skrämmer mig att statsministerkandidaten Mona Sahlin menar att så borde ha skett. Det finns det PR-konsulter som menar att han borde ha gjort också, Dopping t ex, där kan jag mer förstå behovet att hävda en alternativ åsikt, särskilt som det ligger i PR-konsulternas självintresse.

Det Littorin sade på presskonferensen är alldels säkert sant, tror jag. Jag tror att han menade omsorgen om barnen, jag tror att han tänkte på medias, om än lilla, intresse för vårdnadstvisten och och medias allmäna intresse för ”familjeintrång”, och jag tror att han tänkte på sig själv. Han orkade inte, han värnade familjen. Han tog inte upp detaljerna kring den senaste mediahändelsen. Det är alldeles uppenbart att SOL var tagen och påverkad och väldigt känslomässigt berörd. Jag tror inte han orkade gå in på sexanklagelserna. För sexanklagelser är stigmatiserande. Och när man är anklagad för sexbrott är det väldigt jobbigt att fundera över ”hur kommer de att reagera”.

En gång i tiden hade jag en relativt sett välbesökt blogg innan det hette blogg utan var ”Dagbok på nätet” (under den legendariska Annica Tigers ledning). Jag blev vid den tiden anklagad för våldtäkt, vilket självfallet INTE var sant, jag valde att skriva lite kryptiskt om känslorna kring det i bloggen. Pojkvännen till den som anklagade mig skrev då en kommentar i kommentarsfältet och därmed var allt offentligt. Jag visste vad som var sant, men jag oroade mig ändå för ”den publika domen”. Tillvaron var långt ifrån enkel. Och jag har full förståelse för att SOL inte orkade gå in på anklagelserna. Och att begära att FR skulle berättat när inte SOL orkade själv vore att kräva en cynisk handling av FR, större än den cynism som han anklagas för nu när SOL ”lämnats ensam” (som det verkar utåt). Till skillnad från AB anser jag att FR agerat statsmannamässigt.

Jag valde visserligen när anklagelsen kom att berätta alla detaljerna, men i jämförelse med SOL var min tillvaro mikroskopisk. Ändå stämmer ändå de tänkvärda ord som hängde på anslagstavlan på mitt gamla behandlingshem, ”Sanningen kommer att göra dig fri, men först kommer den att göra ont”. Som PR-konsulten Paul Ronge påtalat vid ett antal tillfällen så måste krishantering bygga på sanningen. Kanske har den gjort det i SOL-fallet, kanske inte. Men i det är det viktigt att komma ihåg att SOL (och andra iblandade) enbart är människor. Det gjorde uppenbarligen för ont att berätta hela sanningen om den akuta anledningen till avgången.

Jag har ingen aning om vad som hände i rättsalen den dag då Aftonbladet konfronterade SOL med sina uppgifter, men jag kan gissa att det var långt ifrån en trevlig tillställning för SOL. AB var medvetna om rättegången och rättegångens art. Ändå valde de, veckor efter att de först fick kännedom om anklagelserna att konfrontera honom direkt i anslutning till rättegången. Vad säger det om journalister?

Apropå journalister. Aftonbladets Lena Mellin hade en andemening och delvis i citat efter SOLs avgång att ”synd han är inte längre offentlig, vi har inte pratat med honom, nu kan vi inte publicera”. Sedan i chatten efter ABs första publicering med Lena svarade hon på min fråga ”Under vilka omständigheter kommer ni publicera” att de kanske skulle komma att publicera. Dagen efter kom publiceringen. Med motiveringen att det kommit igång rykten. Att Mellin inte kunde räkna ut det med de första publiceringarna kanske innebär att inledningen på detta inlägg borde vara att tankekraft är en sällsynt gäst. Eller så avslöjar det bara att agendan var hela tiden att publicera detta, under Almedalen, efter en uppslitande rättegång, på Centerns dag, och i en jämn valrörelse.

Oavsett vad man tycker om sexköp kan man nog tycka att det är tråkigt när politiker från båda blocken väljer att plocka politiska poänger på hela denna olyckliga historia. Det är inte statsmannamässigt. Och det är inte sådana politiker jag vill ha. Jag har mycket hellre politiker som är mänskliga och som har det i bakhuvudet när de fattar politiska beslut som påverkar mig. Hejdå Mp, hejdå S, hejdå KD.